En bok, flera bokar

Morgonen var isande kall, och luften tunn. Himlen visade osäkra tecken på att släppa fram solen mellan de grå molnen, men det räckte för mig för att ta beslutet om att bära kjol. Mina ben är relativt nyrakade och jag anser det vara slöseri med både tid och tålamod att låta dem döljas bakom långbyxor i det stadiet.
När jag satt på cykeln på väg genom staden förbannade jag tyst mitt otroligt dumma beslut, särskilt när kjolen blåstes upp av vinden just när jag cyklade förbi byggjobbarna vid Hemköp. Det gjorde inte de.

Stelfrusen kom jag fram till min lilla reception i hamnen, drog huttrande upp passerkortet och gled in genom dörren likt en vinterfrusen själ vars enda önskan är en rykande het kopp kaffe.
När jag senare vid lunch hade lov att lämna denna glasbur, full av stillastående partiklar som ska föreställa luft, och kom ut i den nu sommarvarma, lätt brisfyllda hamnen så var det helt annorlunda. Jag var nu nöjd med mitt beslut att bära kjol och gick glatt för att skaffa mig en burk pasta med vegetarisk sås.

Jag slogs av hur grymt och hårt klimatet i djurbranschen är, när jag satt vid kajen och åt och lät två fiskmåsar stå för underhållningen. Invid kajkanten satt alltså en liten grå måsunge och skötte sitt i all enkelhet, när en stor och bufflig fullvuxen mås kom inkräktandes i den lilla grås privata sfär genom att hoppa upp precis framför den och skräna högt och länge i örat på den. Mycket obehaglig situation, kunde jag som åskådare tycka, men beslöt mig för att låta dem reda ut det själv.
Den lilla grå gick till attack. Den stora vita gav sig inte. Sen låtsades den putsa fjädrarna för att invagga den lilla grå i falsk trygghet, för att sedan på ett ytterst överrumplande sätt, försöka knuffa ner den i vattnet. En näst intill grotesk scen var det som utspelade sig framför mig, men mitt hopp tändes när jag såg hur den lilla grå stod på sig och inte alls lät den stora vita tro att den hade nåt att säga till om. Och innan jag avslutade min lunch hann jag fyllas av stolthet när jag bevittnade hur den vita måsen jagades iväg av den lilla grå och flög sin väg. Under bittra skrän.
Jag promenerade tillbaka till receptionen med en känsla av triumf. (Var snäll och tolka inte den här lilla anekdoten.)

Här sitter jag nu, och drömmer om ljuva tider som involverar både grönskande fruktträd och orangea soluppgångar, en bok som ännu är under produktion och om bilder som alltid funnits i mitt inre.
I min lilla reception händer inte så värst mycket, jag underhåller mig själv med att korrekturläsa översättningar, surfa på det trådlösa nätverket och teckna lite bilder.
Vore det inte för att jag var så slarvig och glömsk, så skulle jag ha minst två böcker vid min sida också, men antingen har de fått ben eller så beror det som sagt på min gamla hederliga senildemens.
Nu är det snart dags att ta en kaffepaus, det kan min hårt arbetande kropp vara förtjänt av, och sen kan den sedvanliga ”insamling-av-gamla-kaffekoppar-som-står-spridda-i-hela-huset-till
-och-med-på-Energikontoret”-rundan börja. (Det är en mycket viktig uppgift jag har blivit anförtrodd, som ni säkert förstår.)
Och medan jag gör detta kan väl du låta dig förföras och inspireras av den lättja min teckning avspeglar.
Den föreställer en gosse i 11-årsåldern (snart 12) som har hittat den perfekta platsen att tillbringa resten av sitt sommarlov.(Om han bara hade sitt Nintendo DS med sig. Vem var det som föreslog en bok i stället? Va? Vi lever väl på 2000-talet? Dessutom ligger han ju i en bok, if you catch my drift! En blodbok till och med; oh ja, det blir en perfekt gothare av honom en vacker dag ska du se!(Mina ordvitsar börjar visst bli lite långsökta nu, oh well, kaffe var det ja. ) )

Nej, min blogg är inte död.
Det ska den inte göra heller. (Göra? Vara? "Att dö" - verb - vara, heta, kallas, bliva..."bli död"? Äh, sluta bara!) (Första parantesen, visst är det härligt!)
Mitt mål är att hålla den levande och nej; varje inlägg ska inte börja med:"Nej, min blogg är inte död.", utan jag ska försöka skaffa rutin, blogga regelbundet, "en gång i veckan gör magen glad", eller det kanske är för sällan? Stellan? Mellan? (oj, klockan är mycket..)

Mitt liv har (som vanligt) varit föga intressant att följa den senaste tiden.
Sommarlov råder nämligen här hemma och vi slåss mot vårt förnuft dagligen, för att få i oss en anständig mängd luft.
Sommarluft.
För alla måste ut på sommaren. Ut och röra på sig.
Har man dessutom ett barn, anses det i princip som barnmisshandel om man inte tvingar ut det(barnet) i det skarpa ljuset och i gräset som gör det(barnet) förkylt(allergiskt, för den långsamme). (Att barnet sen bestämmer sig för att göra det bästa av situationen och alldeles frivilligt lägger sig i gräset och rullar runt, är en helt annan historia..)
Jag har alltså följt ett schema den senaste tiden, med aktiviteter på som bullbakning, teater i parken (ska aldrig mer gå på en gratisföreställning i Pildammsparken, för att se min favoritbok svärtas ner av nå'ra usla amatörer medan tiotusen barn och deras mammor pratar som om de vore hemma och inte alls på en föreställning där folk faktiskt både försöker höra, och se för den delen) , biblioteksbesök, skogsutflykter och annat skojeliskojans.

Som jag nämnde tidigare, är det en kamp varje dag att vara ute så lite som möjligt. Jag är ju ledig, jag vill ju bara sitta vid ritbordet! Åååh, vad jag önskar att mitt jobb var att rita gubbar!

Hur som helst, jag har halvt hunnit med att illustrera en novell jag skrivit och denna gången har jag bara använt pilotpennan och den svarta pantone-pennan på skuggan, på bilden med sängen. Inga magiska trick i illustrator eller så, bara hederligt handarbete. (Spetsen på pilot-pennan har dessutom böjt sig!... för mig...för min kraft? Oh well..)
Lägger bara upp två av bilderna här.

Oy! 10 poäng till den som kan se vilken konstnär jag försökt imitera på flickans plansch! (På bild nr.1, f.v. )

En djärv ny värld

Det finns en ganska simpel anledning till att min blogg har stått oförändrad så länge.
Den anledningen heter InDesign.

Det jag pratar om är ett av de roligaste program denna världen har skådat. Och framförallt, det roligaste jag har skådat på mången dag.
Det handlar alltså om layout, för den oinvigde.

I InDesign är allt möjligt. Jag har skapat affischer, broschyrer, visitkort, bokomslag och hela inlagor.
Att jobba med layout är nog det roligaste jag vet. Tänk att jag var tvungen att gå i skola för att lära mig det.

För att du ska få en bild av hur jag har haft det denna tiden, ska jag berätta dig en liten anekdot.
Det hela utspelade sig under min vandring hem från skolan, efter en hel dags arbete i InDesign (min nya, underbara värld).
Ute på gatan bredvid mig kom en stor gul buss (regionsbuss, ja).
När den passerade mig (och jag den) spydde den ut en stor dos avgaser, som jag olyckligtvis andades in, innan jag hann värja mig.
Och det är nu det hände.
Min hjärna hade nämligen dröjt sig kvar i InDesign, och instinktivt kom jag att resonera mig fram till "Redigera", "Ångra montera".
Sen vaknade jag igen, där jag stod och undrade varför det inte fungerade, och insåg att jag nog inte skulle kunna ångra inmonteringen av avgaserna.
Det var då jag förstod vidden av mitt engagemang. Jag kunde inte låta bli att känna mig en aning skadad där jag stod, men sen inverterade jag svart till vitt och och allt kändes bra igen.

Sista dagen av delkursen fick vi också bekanta oss halvt med ett annat program.
Illustrator.
Som den klipske säkert redan räknat ut är detta ett illustrationsprogram.
Helt meningslöst, tänkte jag. Krångligt är det också. Usch.
Sen lärde jag mig ett trick, och snabbt försvann alla nedlåtande tankar, och programmet blev istället höjt till skyarna av mig.
Men det är fortfarande krångligt, och mina känslor är aningen ambivalenta.

Jag har valt att visa dig en bild, som legat i byrålådan ett bra tag(som man säger)(egentligen har den inte alls legat i byrålådan, utan snarare i en av mina tusen högar)(vilket nästan är värre)(fast bara nästan), och förädlat den till en dagsfärsk bild. Sen tog jag in den i Illustrator och trollade lite. Tjoho, trolleri!
(Som vanligt glömde jag att signera bilden, och som vanligt sabbade jag utskriften, när den väl kom, genom att just; försöka skriva på den, så bilden du ser här är den andra inscannade utskriften. Bara så du vet hur frustrerad jag är i detta nu.
Man blir så himla bortskämd med hjälpen man får av maskinerna att man blir skitförbannad om nåt går fel. För man trodde inte att det kunde hända, ändå vilar misstankarna om det i bakhuvudet hela tiden.)

Jag tänkte avsluta med ett, (kan tyckas, lite lättvindigt placerat) citat, för en gångs skull.
"Som du vet finns det en lycka som gör en allvarlig. Den är alldeles för fin för att spilla bort på skämt."
C.S. Lewis

Minnet är inte gjort för bruna färger

Idag har jag nästan bara kunnat tänka på min roman. Ja. Tänka.
Har jag skrivit något då? Nä.
Har jag åstadkommit något alls? Ja. En bild på min huvudkaraktär i späd ålder (dock ej spädbarnsåldern) med sina systrar. Det är denna ni ser här. Ja, jag är medveten om att golvläggaren måste ha varit full när han utförde sitt arbete. Det rår inte jag över.

Jag insåg mitt i det frenetiska tecknandet och experimenterandet av olika färgkombinationer, att jag saknade färgen brun. Trädbrun.
Jag blev alltså tvungen att, som vanligt, utföra alldagliga göromål för att kunna åtgärda detta.

Min längtan efter brun färg drev mig inte till toaletten, utan till Drewex*. The place to be.
Där inhandlades en mörkt grön nyans, en svart och en ljusljus-gul pantonepenna.

När jag väntade i kön fick jag syn på en för mig tidigare dold hylla, full med andra sorters pennor. Jag skyndade mig häpen och i lätt chocktillstånd dit och började rota och rycka i pennorna som vilken galning som helst.
Det var inget lätt beslut. Det tog mig åtskilliga minuter att få rätt på tankarna igen och försöka urskilja vilka av de tusenmiljarder nyanser jag faktiskt var i behov av.
Så, det blev snöslask-blå, sommarhimmels-blå, moss-grön och nån form av vanilj blandad med smutsiga kaksmulor-gul.
De här pennorna är långa och slanka och ytterst eleganta, och de har vars två spetsar. En tjock och pensellik och en liten och knubbig. Jag föredrar den pensellika måste jag säga.
Dessa pennor är av märket "Tombo" och är Japan-tillverkade, för den vetgirige.

Förresten. Det blev ingen brun.


* http://www.drewex.nu
(Anna har lärt mig att göra länkar. Detta är jag tacksam för. Tack.)

http://farfarsfar.se/

First we take the pencils. Then we take Berlin.

Det var med melankolisk sinnesstämning jag återsåg Malmö med sitt något trista möblemang närma sig genom tågfönstret.
Vädret staden bjöd oss dagen till ära var inte heller särskilt upplyftande. Snö. Hallå. Sluta då.

Vi kom från Berlin, dit jag åkte med mina pennor, block och två par skor för mycket. Och de skor jag använde konsekvent, gav mig problem vid säkerhetskontrollen på flygplatsen. Jag fick helt enkelt gå genom metalldetektorn i strumplästen. Det var skönt. Jag ville gå så hela vägen, men det skulle ha betraktats som onormalt och en aning skruvat.
Förutom pennor, block och för många skor, hade jag såklart med mig för mycket kläder. Kläder för alla tillfällen liksom. Såna tillfällen som man kan räkna med, men som aldrig aldrig kommer.

Jag diskuterade fenomenet
"ta-med-sig-såna-kläder-som-man-aldrig-använder-för-i-en-ny-stad-
kanske-man-får-modet-och-tillfället-att-använda-dessa", med en god vän och vi kom fram till att det är meningslöst att ens tänka tanken, för i en ny stad vill man ju kanske hellre känna sig bekväm och trygg, alltså, man använder samma kläder som vanligt.

Hur som helst. Berlin var lika kallt och ogästvänligt som Malmö och jag känner mig tom och halvt sviken.
Fast maten var bra. Jag var nog aldrig hungrig.
Och vi upptäckte många fina platser jag inte ens visste existerade. Det var revolutionerande.
Och vi såg Berlin uppifrån. Det var spektakulärt.

Och pennorna låg på hotellets skrivbord och väntade.
Förgäves.
Men jag ångrar inget.

I fjärran öster

Efter en god natts sömn, som varade ända till 11.20 igår, vaknade jag upp med panik.
Panik över att ha "sovit bort" halva dagen. Ja, det har kommit till den punkten i livet nu, redan. Den punkten när man helst av allt ställer klockan på helgerna också, "annars hinner man ju inte med något". Det förändrades över en natt, kan jag tala om.

Hur som helst, utan ha något direkt mål slog jag mig ner vid mitt fina, vita (nåja, det ska vara vitt därunder i allafall..) ritbord och kastade ut frågan som skulle få mig att brottas, i vad som kändes som en oändlighet, med svärta och skuggor av alla de slag: "Vad ska jag teckna?"
En röst från andra sidan bordet sa, som om det vore självklart: "En ninja."
Uppdraget låg klart framför mig.
Det var bara för mig att plocka fram ninja-boken. (Ja, jag har en sådan i min ägo.)

Ni måste beakta att min uppdragsgivare bara är nyss fyllda 11, och diggar manga, vapen och allmän action, i hög grad.
Jag tackade min halvlyckliga stjärna för att uppdraget bestod i något så harmlöst som en ninja.
De är snyggt klädda och håller sig med små söta stjärnor som vapen.
Dessutom har de kluvna skor, det tycker jag är lite lätt fascinerande. Fast bara lite.

Min uppdragsgivare är också en kräsen typ. Han såg mycket skeptisk ut när han betraktade det färdiga verket.
"Det är en tjej va?" Tonfallet i rösten då frågan yttrades, avslöjade underliggande kritik av det hårdare slaget.
"Nja", sa jag, som faktiskt hade ansträngt mig för att göra den så könsneutral som möjligt.
"Jo, det ser man på ögonen", sa han och det var knivskarpt. Fast jag tror att han egentligen, utan att riktigt veta om det, syftade på de välansade ögonbrynen.
"Det är varken eller", sa jag, och försökte desperat hålla fast vid min vision, varpå jag fick ett lite nedlåtande skratt till svar. Han trodde mig inte. Men han tyckte annars att det var en utomordentlig ninja.
"Men vad gör ninjan i en stad? Ninjor håller inte till i städer." Det var bakgrunden som låg i fokus för missnöjet nu.
"Nähä, var håller de till då?"
"Vid hyddor, i skogen."
"Men ibland måste de ju utföra sina uppdrag i en stad. Eller hur?"
Översittarskrattet igen.

Jag tecknade alltså en gammal österländsk bondgård i bakgrunden i stället, vilken jag blev ytterst missnöjd med, men som min lille kritiker klappade händerna åt.
Jag lägger bara upp en version.
Och den har ingen bakgrund alls. Det blir bäst så, för alla inblandade.

Denna morgonen, vaknade jag upp med en kvardröjd drömbild på näthinnan.
Jag skyndade mig till ritbordet och började återskapa den manga-flicka jag tecknat i drömmen.
Nu brukar jag inte teckna manga, men jag misstänker starkt ett särskilt reportage i Bild & Bubbla, som källa till denna något udda inspiration.
Det handlade om en alternativ japansk mangatecknare*, som drar sina bilder mer åt det mörka hållet. (Lustigt nog hade hon Sailor moon som inspirationskälla under ett tag.)

Nåväl, bilden jag fick ut på pappret var inte en exakt kopia av den i drömmen, men min lille mangakännare utropade med vördnad i rösten: "Den är precis som en riktig mangafigur!"
På något vis känns en sån kommentar väldigt värdefull, när man vet att kritikern skulle kunna dräpa verket med ett ord.
Eller med ett skratt.
Även om det inte alls liknar riktig manga.

* http://en.wikipedia.org/wiki/Junko_Mizuno

Vägen till konst

Söndagen slog mig obarmhärtigt och brutalt i huvudet för att påvisa sin existens. Med en lätt känsla av illamående steg jag ut i slagfältet från gårdagen. Eftersom slagfält har en tendens att stinka förskräckligt, hade jag inget annat val än att städa undan. Och ta mig en dusch.

I en sinnestämning som bara erbjuds av bakfyllans skoningslösa hantlangare, och efter en frukost som troligtvis räddade våra liv, steg vi ut i verkligheten. Mitt arma huvud fick där vad det förtjänade av solens starka sken.
Ack och ve.
Nu är det visserligen synd att klaga på solen. Den gör ju bara sitt jobb, ungefär en gång om året, och detta sker händelsevis alltid när jag inte är på humör för det. Man kan aldrig få allt.

Jag försökte febrilt prata bort smärtan och lyckades väldigt bra med detta, när jag engagerade mig flitigt i min sambos fascination för hus och deras byggår, där vi gick Föreningsgatan upp och observerade fönster, tegel och dekorer.
Nog delar jag intresset, men egentligen inte grunden till det.
Mitt intresse grundar sig mest på en vilja att kunna teckna hus, medan han intresserar sig för byggtekniken och husets energidrift.
Hus är fina och kan stå för mycket, rent symboliskt.
En dag ska jag tatuera in ett hus på vad jag tror heter ländryggen.

Min avsikt var lite att berätta om konsten på Konsthallen, det var nämligen målet för vår vandring.
Tyvärr finner jag kartonger, med blåmålade insidor, uppspikade på väggen och kallas därför "konst", föga inspirerande att skriva om.
Men å andra sidan, vad vet väl jag, en simpel bonnlurk, om konst?
Det bästa med Konsthallen i söndags, var att jag köpte mig ett exemplar av den eminenta tidsskriften Bild & Bubbla*, magasin om serier, och denna avnjöt jag senare i hemmets dunkla och skyddande vrå.

Vad som däremot inspirerade mig, var faktiskt husen.
Dessa 1890-tals hus som jag sett tiotusen gånger tidigare.
"Och funkishus", började jag tänka. "Ett sånt skulle man haft sig ett. För att inte tala om jugendhus!"
Milde tid, det finns ingen ände på mina guldönskningar!

Det var först idag jag tog mig samman och tecknade ett hus. Inget drömhus dock.
Jag tog inspiration från boken "Övergivna platser" av Jan Jörnmark och tolkade (älskar att använda mig av uttrycket "tolka"!) bilden av gruvindustrin i Tuna Hästberg, modell 1955.

Som vanligt har jag använt mina aktningsvärda Pantone-pennor och den supertunna pilotpennan. Himmeln och månen är gjorda i Paint Shop pro.



* http://www.serieframjandet.se/

Verklighet och annat

Det första jag gjorde i morse när alla hade gått och jag var ensam kvar, var att sätta mig vid ritbordet.
Ja, jag var så ivrig att jag till och med satte mig där innan alla hade gått. Jag har blivit vad man kallar "en ivrig användare". Av mina pennor. Jag kan inte riktigt smälta hur fantastiska de är. Tänk att med några enkla pennor få en textur som påminner om guasche eller akvarell!

"Jag är i himmelriket!" ropade jag när min fjärde, fulländade teckning stod klar i all sin prakt.
Nu är det ju förstås upp till betraktaren att avgöra om ordet "prakt" ens bör nämnas i samma mening som teckningen.
Som vanligt är den tecknad med mina berömda pantone-pennor, vilka jag avgudar till sjukdomens rand, och just idag vill jag att du uppmärksammar kjolens volym och jämnheten man får mellan nyansövergångarna. Sepiatonen är ordnad i mitt eminenta bildbehandlarprogram "Corel paintshop pro".
Jag förstår att du börjar bli trött på fagra möer i diverse kjoltyg, eller så är det bara jag som projicerar. Hursomhelst, härmed har du mitt löfte om att morgondagens illustration varken ska innehålla fagra möer eller kjoltyg. Möjligtvis en och annan blomma, det kan jag nog inte avstå ifrån, men så är jag ju också flicka. Usch då, vilken onödig kommentar, bonnlurk.

Det var med stor möda och med tungt svårmod som jag lyckades slita mig från bordet för att återvända till verkligheten. Den verkligheten som innebär duschning, påklädning och lunchätning och andra alldagliga göromål. Tråkigt, tyckte jag, men detta utfördes för en god saks skull, och den goda saken motiverade mig att fortsätta.

Prick 13.00 mötte jag min gode vän utanför Hedmanska gården, (eller närmare bestämt i porten), (under taket), ( i skydd från regnet), (som vanligt), (aaaah för många paranteser!) (de förföljer mig!) för att kolla in Portfölj 08 på Form/design center*, arrangerad av Illustrationscentrum.
Jag var i mitt esse, upptäckte jag, när jag stod babblandes för glatta livet med en gammal klasskamrat från Serieskolan, som ställde ut där. Det var intressant att höra hur hon har det och om hur det går för henne med sitt tecknande, och innan jag visste ordet av det så fann jag mig själv inbegripen i ett annat samtal, med en helt främmande person, och ännu senare stod jag öga mot öga med min gamla gymnasielärare från Ystad.
Det sistnämnda kanske låter mer obehagligt än vad det faktiskt var, för mig var detta ett kärt återseende.
Prick en timme var vi där och prick tre visitkort delade jag ut.
Det är en stor bedrift, mitt mål var att lämna visitkort till minst en person.
Jag börjar ta mig.
Om man nu kan säga så utan att låta pervers.


* http://www.formdesigncenter.com/

Att färglägga en grå dag

Skolan slutade tidigare idag och jag kände mig övergiven och uttråkad av behöva gå hem, för en gångs skull.
Dessutom var det något som drog mig åt andra riktningen. Min kropp fortsatte detta till trots, de invanda stegen hemåt.
"Fel väg!" skrek något.
"Nää, rätt väg, kan du fatta det?" skrek jag tillbaka utan att ens veta vad jag skrek åt. En gammal lodis som sökt skydd mot regnet i en trappuppgång tittade förvånat på mig. Och sen var han snabb med att ta tillfället i akt och fråga mig om några slantar, när han ändå hade min uppmärksamhet.

Att bli avbruten mitt i en kamp med sitt inre är ingen lätt sak att handskas med, det tror jag alla vet, så av förvirring uteblev respons på lodisens fråga.
Efter en hård och lång diskussion med förutnämnda inre, insåg jag att det var inspirationen som skrek åt mig. "Jaha" sa jag. "Det var inte igår, jag kände inte igen dig."
"Klart du inte gjorde, du är ju bara en simpel bonntölp!" sa den, och fortsatte att dra i mig.
"Vart ska jag? " blev min fråga på detta ihärdiga beteende, när jag upptäckte att jag befann mig utanför Drewex.

Och det är nu det intressanta i den här historien tar sin början.
Framför mig hade jag nu en guldgruva av pennor i alla de färger och nyanser, tjocklekar och märken. Jag kan inte påstå att jag valde i en hast, utan snarare med omsorg.
Jag skulle komma att ångra bittert att jag inte köpte en i gul och en i grön färg också. Men min plånbok morrade åt mig bara av tanken på att köpa två pennor till. Det förstår man när man får veta att kalaset gick på 207 kr.

Väl hemma och med pennorna prydligt upplagda på skrivbordet, och en bok om 1800-tals-kläder, tog mina experiment sin början. (Som du säkert förstår hade jag en av pennorna i handen.)
Den första pennan fick mitt hjärta att slå extra slag. Det var en enkel "Pilot G-tec-c, 0,25" som fick mig att känna så. Jag blev alldeles yr och min sambo blev bekymrad.

Jag har aldrig varit särskilt begåvad i färgläggning. Har inget tålamod med färg. Men nu färglade jag för glatta livet, efter att jag köpt tre nya pantone-pennor, en i karmosinröd, en matt gammel-lila och en matt blå.
Två pennor av märket Faber, 0.1 och 0.2, den sistnämnda funkar inte, och jo, jag provade den i affären, men eftersom jag är så klipsk, så tog jag en annan efter att ha provat den, för jag tänkte att alla säkert hade provat den och att den snart skulle vara slut, därför tog jag en annan, som jag inte provade innan jag köpte den. Ibland blir det fel.

Resultaten ligger främst eftersom man inte får bestämma själv hur de ska ligga. Om nån har ett knep för detta att välja fritt hur bilderna ska ligga, så är du välkommen att påpeka detta.

Min första blogg

Föga intresseväckande rubrik kan hända, men detta är något stort för mig.

Med stort menar jag inte att det är något som får min kropp att dåna av upphetsning, däremot är det lagom spektakulärt för sinne och själ.
Att spegla, att tolka sin verklighet som sedan ska uppfattas, omtolkas om du vill, av en hel befolkning.
Nej, megalomanin har inte slagit rot än, även om så kanske kan tyckas.
Men risken finns faktiskt, risken finns, att folk läser det här.
Det är hela poängen med en blogg, annars kan det ju lika gärna vara så.
Intelligenta konstateranden, för att vara uttalade av en bonnlurk som jag själv.
Min blogg blir ingalunda en uthängning av själ till allmän bespottning. Men nära nog.

Vad gör du här egentligen? är det någon som frågar med starka tendenser till irritation i rösten.
Jag har ett skolprojekt, svarar jag då. Och i det ingår att starta en blogg. Det är kul att blogga. Har jag hört. Och nu ska även jag uppleva detta. Jag tänkte passa på att göra reklam för mina färdigheter i illustration. Det ska bli kul.

Illustrationen i detta inlägg är tecknad med mina superpennor: Pantone, tre spetsar.
Det är inget självporträtt, utan bara en av många känslor man kan finna sig i.

Jaja. Välkommen till min blogg alltså.