onsdag 19 mars 2008

I fjärran öster




Efter en god natts sömn, som varade ända till 11.20 igår, vaknade jag upp med panik.
Panik över att ha "sovit bort" halva dagen. Ja, det har kommit till den punkten i livet nu, redan. Den punkten när man helst av allt ställer klockan på helgerna också, "annars hinner man ju inte med något". Det förändrades över en natt, kan jag tala om.

Hur som helst, utan ha något direkt mål slog jag mig ner vid mitt fina, vita (nåja, det ska vara vitt därunder i allafall..) ritbord och kastade ut frågan som skulle få mig att brottas, i vad som kändes som en oändlighet, med svärta och skuggor av alla de slag: "Vad ska jag teckna?"
En röst från andra sidan bordet sa, som om det vore självklart: "En ninja."
Uppdraget låg klart framför mig.
Det var bara för mig att plocka fram ninja-boken. (Ja, jag har en sådan i min ägo.)

Ni måste beakta att min uppdragsgivare bara är nyss fyllda 11, och diggar manga, vapen och allmän action, i hög grad.
Jag tackade min halvlyckliga stjärna för att uppdraget bestod i något så harmlöst som en ninja.
De är snyggt klädda och håller sig med små söta stjärnor som vapen.
Dessutom har de kluvna skor, det tycker jag är lite lätt fascinerande. Fast bara lite.

Min uppdragsgivare är också en kräsen typ. Han såg mycket skeptisk ut när han betraktade det färdiga verket.
"Det är en tjej va?" Tonfallet i rösten då frågan yttrades, avslöjade underliggande kritik av det hårdare slaget.
"Nja", sa jag, som faktiskt hade ansträngt mig för att göra den så könsneutral som möjligt.
"Jo, det ser man på ögonen", sa han och det var knivskarpt. Fast jag tror att han egentligen, utan att riktigt veta om det, syftade på de välansade ögonbrynen.
"Det är varken eller", sa jag, och försökte desperat hålla fast vid min vision, varpå jag fick ett lite nedlåtande skratt till svar. Han trodde mig inte. Men han tyckte annars att det var en utomordentlig ninja.
"Men vad gör ninjan i en stad? Ninjor håller inte till i städer." Det var bakgrunden som låg i fokus för missnöjet nu.
"Nähä, var håller de till då?"
"Vid hyddor, i skogen."
"Men ibland måste de ju utföra sina uppdrag i en stad. Eller hur?"
Översittarskrattet igen.

Jag tecknade alltså en gammal österländsk bondgård i bakgrunden i stället, vilken jag blev ytterst missnöjd med, men som min lille kritiker klappade händerna åt.
Jag lägger bara upp en version.
Och den har ingen bakgrund alls. Det blir bäst så, för alla inblandade.

Denna morgonen, vaknade jag upp med en kvardröjd drömbild på näthinnan.
Jag skyndade mig till ritbordet och började återskapa den manga-flicka jag tecknat i drömmen.
Nu brukar jag inte teckna manga, men jag misstänker starkt ett särskilt reportage i Bild & Bubbla, som källa till denna något udda inspiration.
Det handlade om en alternativ japansk mangatecknare*, som drar sina bilder mer åt det mörka hållet. (Lustigt nog hade hon Sailor moon som inspirationskälla under ett tag.)

Nåväl, bilden jag fick ut på pappret var inte en exakt kopia av den i drömmen, men min lille mangakännare utropade med vördnad i rösten: "Den är precis som en riktig mangafigur!"
På något vis känns en sån kommentar väldigt värdefull, när man vet att kritikern skulle kunna dräpa verket med ett ord.
Eller med ett skratt.
Även om det inte alls liknar riktig manga.

* http://en.wikipedia.org/wiki/Junko_Mizuno

2 kommentarer:

Maria Hall, SkandiaMäklarna sa...

Ha ha, fast jag håller nog med. Tänkte faktiskt tjejninja- mycket stilig sådan!! med mycket fin färgläggning tycker jag, skuggningen liksom.
Utomordentligt!

Har faktiskt haft tentaklerna ute efter din blogg med och jag återkommer!

Visst hände det över en natt- nio är lämplig sovmorgon, vill man busa ordentligt så fine, 9.30, men annars: ångest!

Kram

Linda Siewert sa...

Eller hur?
It´s sick I tell ya.

Tack för kommentaren om bilden! :D