Morgonen var isande kall, och luften tunn. Himlen visade osäkra tecken på att släppa fram solen mellan de grå molnen, men det räckte för mig för att ta beslutet om att bära kjol. Mina ben är relativt nyrakade och jag anser det vara slöseri med både tid och tålamod att låta dem döljas bakom långbyxor i det stadiet.
När jag satt på cykeln på väg genom staden förbannade jag tyst mitt otroligt dumma beslut, särskilt när kjolen blåstes upp av vinden just när jag cyklade förbi byggjobbarna vid Hemköp. Det gjorde inte de.
Stelfrusen kom jag fram till min lilla reception i hamnen, drog huttrande upp passerkortet och gled in genom dörren likt en vinterfrusen själ vars enda önskan är en rykande het kopp kaffe.
När jag senare vid lunch hade lov att lämna denna glasbur, full av stillastående partiklar som ska föreställa luft, och kom ut i den nu sommarvarma, lätt brisfyllda hamnen så var det helt annorlunda. Jag var nu nöjd med mitt beslut att bära kjol och gick glatt för att skaffa mig en burk pasta med vegetarisk sås.
Jag slogs av hur grymt och hårt klimatet i djurbranschen är, när jag satt vid kajen och åt och lät två fiskmåsar stå för underhållningen. Invid kajkanten satt alltså en liten grå måsunge och skötte sitt i all enkelhet, när en stor och bufflig fullvuxen mås kom inkräktandes i den lilla grås privata sfär genom att hoppa upp precis framför den och skräna högt och länge i örat på den. Mycket obehaglig situation, kunde jag som åskådare tycka, men beslöt mig för att låta dem reda ut det själv.
Den lilla grå gick till attack. Den stora vita gav sig inte. Sen låtsades den putsa fjädrarna för att invagga den lilla grå i falsk trygghet, för att sedan på ett ytterst överrumplande sätt, försöka knuffa ner den i vattnet. En näst intill grotesk scen var det som utspelade sig framför mig, men mitt hopp tändes när jag såg hur den lilla grå stod på sig och inte alls lät den stora vita tro att den hade nåt att säga till om. Och innan jag avslutade min lunch hann jag fyllas av stolthet när jag bevittnade hur den vita måsen jagades iväg av den lilla grå och flög sin väg. Under bittra skrän.
Jag promenerade tillbaka till receptionen med en känsla av triumf. (Var snäll och tolka inte den här lilla anekdoten.)
Här sitter jag nu, och drömmer om ljuva tider som involverar både grönskande fruktträd och orangea soluppgångar, en bok som ännu är under produktion och om bilder som alltid funnits i mitt inre.
I min lilla reception händer inte så värst mycket, jag underhåller mig själv med att korrekturläsa översättningar, surfa på det trådlösa nätverket och teckna lite bilder.
Vore det inte för att jag var så slarvig och glömsk, så skulle jag ha minst två böcker vid min sida också, men antingen har de fått ben eller så beror det som sagt på min gamla hederliga senildemens.
Nu är det snart dags att ta en kaffepaus, det kan min hårt arbetande kropp vara förtjänt av, och sen kan den sedvanliga ”insamling-av-gamla-kaffekoppar-som-står-spridda-i-hela-huset-till
-och-med-på-Energikontoret”-rundan börja. (Det är en mycket viktig uppgift jag har blivit anförtrodd, som ni säkert förstår.)
Och medan jag gör detta kan väl du låta dig förföras och inspireras av den lättja min teckning avspeglar.
Den föreställer en gosse i 11-årsåldern (snart 12) som har hittat den perfekta platsen att tillbringa resten av sitt sommarlov.(Om han bara hade sitt Nintendo DS med sig. Vem var det som föreslog en bok i stället? Va? Vi lever väl på 2000-talet? Dessutom ligger han ju i en bok, if you catch my drift! En blodbok till och med; oh ja, det blir en perfekt gothare av honom en vacker dag ska du se!(Mina ordvitsar börjar visst bli lite långsökta nu, oh well, kaffe var det ja. ) )
