fredag 13 februari 2009



Var börjar man efter ett sånt härnt långt uppehåll?

Tja, vad sägs om med det mest intressanta?
Jag har inte skrivit på länge, inte över huvud taget, och jag kan sakna det ibland, men all min tid och inspiration läggs i stället på teckning, som ju faktiskt är min huvudsyssla. Alltså, om man nu måste lägga sig själv i ett tydligt fack.

Har för tillfället praktik hos illustratören Jerker Eriksson, en Malmöbaserad illustratör sedan...ja, i allafall sedan 60-talet. Han kan mycket han.
Mina uppgifter består till störst del i att färglägga illustrationer digitalt, de flesta är tekniska. Exempel är bruksanvisning till bilbarnstol och fläktsystem. ;)
Bland de roligare uppgifterna finns skissning av diverse saker till RIKTIGA kunder, bla. förslag på klippdocka, godis till godispåsetikett osv. (Återkommer med närmare info, om mina bilder väljs. Håll en tumme vettja!)

Under tiden har jag också arbetat mycket med att göra små kort till Chokladbiten i Ystad. En underbar liten chokladbutik, som vill jobba med mig kontinuerligt, vilket jag tycker är helt fantastiskt roligt!
Jag tillverkade tre små julkort, och nu har jag även levererat dem ett "Alla hjärtans dag"-kort.

Lägger upp ett av julkorten och hjärtekortet till allmän bespottning eller beundran.
Over and out!

onsdag 16 juli 2008

En bok, flera bokar


Morgonen var isande kall, och luften tunn. Himlen visade osäkra tecken på att släppa fram solen mellan de grå molnen, men det räckte för mig för att ta beslutet om att bära kjol. Mina ben är relativt nyrakade och jag anser det vara slöseri med både tid och tålamod att låta dem döljas bakom långbyxor i det stadiet.
När jag satt på cykeln på väg genom staden förbannade jag tyst mitt otroligt dumma beslut, särskilt när kjolen blåstes upp av vinden just när jag cyklade förbi byggjobbarna vid Hemköp. Det gjorde inte de.

Stelfrusen kom jag fram till min lilla reception i hamnen, drog huttrande upp passerkortet och gled in genom dörren likt en vinterfrusen själ vars enda önskan är en rykande het kopp kaffe.
När jag senare vid lunch hade lov att lämna denna glasbur, full av stillastående partiklar som ska föreställa luft, och kom ut i den nu sommarvarma, lätt brisfyllda hamnen så var det helt annorlunda. Jag var nu nöjd med mitt beslut att bära kjol och gick glatt för att skaffa mig en burk pasta med vegetarisk sås.

Jag slogs av hur grymt och hårt klimatet i djurbranschen är, när jag satt vid kajen och åt och lät två fiskmåsar stå för underhållningen. Invid kajkanten satt alltså en liten grå måsunge och skötte sitt i all enkelhet, när en stor och bufflig fullvuxen mås kom inkräktandes i den lilla grås privata sfär genom att hoppa upp precis framför den och skräna högt och länge i örat på den. Mycket obehaglig situation, kunde jag som åskådare tycka, men beslöt mig för att låta dem reda ut det själv.
Den lilla grå gick till attack. Den stora vita gav sig inte. Sen låtsades den putsa fjädrarna för att invagga den lilla grå i falsk trygghet, för att sedan på ett ytterst överrumplande sätt, försöka knuffa ner den i vattnet. En näst intill grotesk scen var det som utspelade sig framför mig, men mitt hopp tändes när jag såg hur den lilla grå stod på sig och inte alls lät den stora vita tro att den hade nåt att säga till om. Och innan jag avslutade min lunch hann jag fyllas av stolthet när jag bevittnade hur den vita måsen jagades iväg av den lilla grå och flög sin väg. Under bittra skrän.
Jag promenerade tillbaka till receptionen med en känsla av triumf. (Var snäll och tolka inte den här lilla anekdoten.)

Här sitter jag nu, och drömmer om ljuva tider som involverar både grönskande fruktträd och orangea soluppgångar, en bok som ännu är under produktion och om bilder som alltid funnits i mitt inre.
I min lilla reception händer inte så värst mycket, jag underhåller mig själv med att korrekturläsa översättningar, surfa på det trådlösa nätverket och teckna lite bilder.
Vore det inte för att jag var så slarvig och glömsk, så skulle jag ha minst två böcker vid min sida också, men antingen har de fått ben eller så beror det som sagt på min gamla hederliga senildemens.
Nu är det snart dags att ta en kaffepaus, det kan min hårt arbetande kropp vara förtjänt av, och sen kan den sedvanliga ”insamling-av-gamla-kaffekoppar-som-står-spridda-i-hela-huset-till
-och-med-på-Energikontoret”-rundan börja. (Det är en mycket viktig uppgift jag har blivit anförtrodd, som ni säkert förstår.)
Och medan jag gör detta kan väl du låta dig förföras och inspireras av den lättja min teckning avspeglar.
Den föreställer en gosse i 11-årsåldern (snart 12) som har hittat den perfekta platsen att tillbringa resten av sitt sommarlov.(Om han bara hade sitt Nintendo DS med sig. Vem var det som föreslog en bok i stället? Va? Vi lever väl på 2000-talet? Dessutom ligger han ju i en bok, if you catch my drift! En blodbok till och med; oh ja, det blir en perfekt gothare av honom en vacker dag ska du se!(Mina ordvitsar börjar visst bli lite långsökta nu, oh well, kaffe var det ja. ) )


måndag 30 juni 2008





Nej, min blogg är inte död.
Det ska den inte göra heller. (Göra? Vara? "Att dö" - verb - vara, heta, kallas, bliva..."bli död"? Äh, sluta bara!) (Första parantesen, visst är det härligt!)
Mitt mål är att hålla den levande och nej; varje inlägg ska inte börja med:"Nej, min blogg är inte död.", utan jag ska försöka skaffa rutin, blogga regelbundet, "en gång i veckan gör magen glad", eller det kanske är för sällan? Stellan? Mellan? (oj, klockan är mycket..)

Mitt liv har (som vanligt) varit föga intressant att följa den senaste tiden.
Sommarlov råder nämligen här hemma och vi slåss mot vårt förnuft dagligen, för att få i oss en anständig mängd luft.
Sommarluft.
För alla måste ut på sommaren. Ut och röra på sig.
Har man dessutom ett barn, anses det i princip som barnmisshandel om man inte tvingar ut det(barnet) i det skarpa ljuset och i gräset som gör det(barnet) förkylt(allergiskt, för den långsamme). (Att barnet sen bestämmer sig för att göra det bästa av situationen och alldeles frivilligt lägger sig i gräset och rullar runt, är en helt annan historia..)
Jag har alltså följt ett schema den senaste tiden, med aktiviteter på som bullbakning, teater i parken (ska aldrig mer gå på en gratisföreställning i Pildammsparken, för att se min favoritbok svärtas ner av nå'ra usla amatörer medan tiotusen barn och deras mammor pratar som om de vore hemma och inte alls på en föreställning där folk faktiskt både försöker höra, och se för den delen) , biblioteksbesök, skogsutflykter och annat skojeliskojans.

Som jag nämnde tidigare, är det en kamp varje dag att vara ute så lite som möjligt. Jag är ju ledig, jag vill ju bara sitta vid ritbordet! Åååh, vad jag önskar att mitt jobb var att rita gubbar!

Hur som helst, jag har halvt hunnit med att illustrera en novell jag skrivit och denna gången har jag bara använt pilotpennan och den svarta pantone-pennan på skuggan, på bilden med sängen. Inga magiska trick i illustrator eller så, bara hederligt handarbete. (Spetsen på pilot-pennan har dessutom böjt sig!... för mig...för min kraft? Oh well..)
Lägger bara upp två av bilderna här.

Oy! 10 poäng till den som kan se vilken konstnär jag försökt imitera på flickans plansch! (På bild nr.1, f.v. )

lördag 12 april 2008

En djärv ny värld


Det finns en ganska simpel anledning till att min blogg har stått oförändrad så länge.
Den anledningen heter InDesign.

Det jag pratar om är ett av de roligaste program denna världen har skådat. Och framförallt, det roligaste jag har skådat på mången dag.
Det handlar alltså om layout, för den oinvigde.

I InDesign är allt möjligt. Jag har skapat affischer, broschyrer, visitkort, bokomslag och hela inlagor.
Att jobba med layout är nog det roligaste jag vet. Tänk att jag var tvungen att gå i skola för att lära mig det.

För att du ska få en bild av hur jag har haft det denna tiden, ska jag berätta dig en liten anekdot.
Det hela utspelade sig under min vandring hem från skolan, efter en hel dags arbete i InDesign (min nya, underbara värld).
Ute på gatan bredvid mig kom en stor gul buss (regionsbuss, ja).
När den passerade mig (och jag den) spydde den ut en stor dos avgaser, som jag olyckligtvis andades in, innan jag hann värja mig.
Och det är nu det hände.
Min hjärna hade nämligen dröjt sig kvar i InDesign, och instinktivt kom jag att resonera mig fram till "Redigera", "Ångra montera".
Sen vaknade jag igen, där jag stod och undrade varför det inte fungerade, och insåg att jag nog inte skulle kunna ångra inmonteringen av avgaserna.
Det var då jag förstod vidden av mitt engagemang. Jag kunde inte låta bli att känna mig en aning skadad där jag stod, men sen inverterade jag svart till vitt och och allt kändes bra igen.

Sista dagen av delkursen fick vi också bekanta oss halvt med ett annat program.
Illustrator.
Som den klipske säkert redan räknat ut är detta ett illustrationsprogram.
Helt meningslöst, tänkte jag. Krångligt är det också. Usch.
Sen lärde jag mig ett trick, och snabbt försvann alla nedlåtande tankar, och programmet blev istället höjt till skyarna av mig.
Men det är fortfarande krångligt, och mina känslor är aningen ambivalenta.

Jag har valt att visa dig en bild, som legat i byrålådan ett bra tag(som man säger)(egentligen har den inte alls legat i byrålådan, utan snarare i en av mina tusen högar)(vilket nästan är värre)(fast bara nästan), och förädlat den till en dagsfärsk bild. Sen tog jag in den i Illustrator och trollade lite. Tjoho, trolleri!
(Som vanligt glömde jag att signera bilden, och som vanligt sabbade jag utskriften, när den väl kom, genom att just; försöka skriva på den, så bilden du ser här är den andra inscannade utskriften. Bara så du vet hur frustrerad jag är i detta nu.
Man blir så himla bortskämd med hjälpen man får av maskinerna att man blir skitförbannad om nåt går fel. För man trodde inte att det kunde hända, ändå vilar misstankarna om det i bakhuvudet hela tiden.)

Jag tänkte avsluta med ett, (kan tyckas, lite lättvindigt placerat) citat, för en gångs skull.
"Som du vet finns det en lycka som gör en allvarlig. Den är alldeles för fin för att spilla bort på skämt."
C.S. Lewis

fredag 28 mars 2008

Minnet är inte gjort för bruna färger


Idag har jag nästan bara kunnat tänka på min roman. Ja. Tänka.
Har jag skrivit något då? Nä.
Har jag åstadkommit något alls? Ja. En bild på min huvudkaraktär i späd ålder (dock ej spädbarnsåldern) med sina systrar. Det är denna ni ser här. Ja, jag är medveten om att golvläggaren måste ha varit full när han utförde sitt arbete. Det rår inte jag över.

Jag insåg mitt i det frenetiska tecknandet och experimenterandet av olika färgkombinationer, att jag saknade färgen brun. Trädbrun.
Jag blev alltså tvungen att, som vanligt, utföra alldagliga göromål för att kunna åtgärda detta.

Min längtan efter brun färg drev mig inte till toaletten, utan till Drewex*. The place to be.
Där inhandlades en mörkt grön nyans, en svart och en ljusljus-gul pantonepenna.

När jag väntade i kön fick jag syn på en för mig tidigare dold hylla, full med andra sorters pennor. Jag skyndade mig häpen och i lätt chocktillstånd dit och började rota och rycka i pennorna som vilken galning som helst.
Det var inget lätt beslut. Det tog mig åtskilliga minuter att få rätt på tankarna igen och försöka urskilja vilka av de tusenmiljarder nyanser jag faktiskt var i behov av.
Så, det blev snöslask-blå, sommarhimmels-blå, moss-grön och nån form av vanilj blandad med smutsiga kaksmulor-gul.
De här pennorna är långa och slanka och ytterst eleganta, och de har vars två spetsar. En tjock och pensellik och en liten och knubbig. Jag föredrar den pensellika måste jag säga.
Dessa pennor är av märket "Tombo" och är Japan-tillverkade, för den vetgirige.

Förresten. Det blev ingen brun.


* http://www.drewex.nu
(Anna har lärt mig att göra länkar. Detta är jag tacksam för. Tack.)

tisdag 25 mars 2008

First we take the pencils. Then we take Berlin.



Det var med melankolisk sinnesstämning jag återsåg Malmö med sitt något trista möblemang närma sig genom tågfönstret.
Vädret staden bjöd oss dagen till ära var inte heller särskilt upplyftande. Snö. Hallå. Sluta då.

Vi kom från Berlin, dit jag åkte med mina pennor, block och två par skor för mycket. Och de skor jag använde konsekvent, gav mig problem vid säkerhetskontrollen på flygplatsen. Jag fick helt enkelt gå genom metalldetektorn i strumplästen. Det var skönt. Jag ville gå så hela vägen, men det skulle ha betraktats som onormalt och en aning skruvat.
Förutom pennor, block och för många skor, hade jag såklart med mig för mycket kläder. Kläder för alla tillfällen liksom. Såna tillfällen som man kan räkna med, men som aldrig aldrig kommer.

Jag diskuterade fenomenet
"ta-med-sig-såna-kläder-som-man-aldrig-använder-för-i-en-ny-stad-
kanske-man-får-modet-och-tillfället-att-använda-dessa", med en god vän och vi kom fram till att det är meningslöst att ens tänka tanken, för i en ny stad vill man ju kanske hellre känna sig bekväm och trygg, alltså, man använder samma kläder som vanligt.

Hur som helst. Berlin var lika kallt och ogästvänligt som Malmö och jag känner mig tom och halvt sviken.
Fast maten var bra. Jag var nog aldrig hungrig.
Och vi upptäckte många fina platser jag inte ens visste existerade. Det var revolutionerande.
Och vi såg Berlin uppifrån. Det var spektakulärt.

Och pennorna låg på hotellets skrivbord och väntade.
Förgäves.
Men jag ångrar inget.